Valpsjuka
Valpsjuka är vida spridd och är en livshotande sjukdom. Inbukationstiden är 14-18 dagar. Alla hundar kan drabbas. Symptomen är hög feber (temperatursänkning efter ett par dagar), kräkningar, diarré och sekret från ögon och nos. Hunden tappar aptiten och kan senare också få bakteriella infektioner.

Smittan sprids genom luften till andningsvägarna, men också genom munnen via kontakt med smittade djur eller föremåls som en smittbärande hund varit i kontakt med.

Sekundära infektioner som t ex lunginflammation och inflammation i ögats bindhunna kan utvecklas. Hunden får en fuktig hosta och sekretflöde från nos och ögon. Enstaka hundar kan drabbas av en akut hjärninflammation som medför kramper och dålig koordinationsförmåga eller förlamning. Neurologiska symptom kan uppträda veckor eller månader efter ett skenbart tillfrisknande. Det har hänt att sjukdomen inte har diagnostiserats när enbart lindriga symptomförekommit eller förbisetts. I ett senare stadium drabbas hunden ofta av hornhinneinflammation med sår på hornhinnan eller förhårdnad av trampdynorna. Ibland utvecklas också krampanfall. Hos överlevande hundar riskerar man permanent nedsatt syn och luktsinne samt andra neurologiska skador.

Smittorisk
Risken för utbrott av valpsjuka i Sverige är för tillfället mycket låg. Några fall inträffar varje år och då alltid på ovaccinerade hundar. Utbrott förekommer ibland i grannländerna. Det sker inte så ofta, något vi i stor utsträckning kan tacka vaccinerna för. Valpsjuka kan drabba hundar i alla åldrar men ses oftast hos unga, ovaccinerade hundar eller äldre djur som saknar tillräcklig immunitet genom otillräcklig vaccinerng. En tillförlitlig, förebyggande behandling utgörs av vaccinering. Valpsjukevirus är specifikt för hund. Det kan inte infektera människor. Däremot kan t ex mink, räv och iller drabbas av sjukdomen och därigenom också som smittbärare upprätthålla infektionen i ett geografiskt område.

Parvoinfektion
Parvovirus har givit sjukdom hos hundar i Sveige sedan 1980. Parvovirus är ett av de minsta virus man känner till. Det är stabilt i närvaro av många ämnen som förstör de flesta andra sjukdomsalstrande virus. Om parvovirus  en gång fått fäste i omgivningen, t ex i en kennel, är det mycket svårt att bli av med. En infekterad hund utsöndrar virus med avföringen och smittar på så sätt andra hundar.

Virusspridning sker under en kort tid då den smittade hunden ännu inte visar tydliga symptom på sin sjukdom. Inkubationstiden är 3-14 dagar vid smitta mellan hundar. De första symptom visar sig främst som kräkningar och diarré som kan ge hunden en allvarlig vätskeförlust. Valpar som smittas tidigt drabbas ofta är hjärtmuskelskador. Dödligheten varierar stort.

Smittorisk
Sjukdom orsakad av infektion med parvovirus kan drabba hundar oavsett ålder. Unga valpar är mest känsliga. Djur kan fungera som friska bärare av virus. En människa kan gå genom en kennel, där parvovirus finns i hundarnas avföring, få smitta på sina skor, och kan på detta sätt bära virussmittan med sig till en annan miljö med mottagliga hundar. Årlig revaccination mot parvovirusinfektion är en god regel. Hundens parvovirus kan inte smitta människor.

HCC - smittsam leverinflammation
Smittsam leverinflammation orsakas av virus som angriper hundens lever och slemhinnor. Sjukdoms sprids direkt eller indirekt genom kontakt med urin, avföring, saliv, matskålar och redskap, men också via skötare.

Inkubationstiden är 4-7 dagar. Till att börja med får hunden hög feber, ökad törst, sekretflöde från ögon och nos samt blödningar från slemhinnorna. I allvarligare fall kan vätskeutträde i vävnaderna förekomma. Hos valpar kan sjukdomen förlöpa mycket snabbt. Inom loppet av några dygn är valpen död.

Hos vuxna hundar sker vanligtvis ett spontant tillfrisknande efter 5-10 dygn. Under denna period an det uppstå en grumlig av ögats hornhinna som färgad blågrå. Detta tillstånd försvinner oftast efter 3-4 dagar, men kan hålla i sig i flera veckor.

Smittorisk
HCC virus kan överleva flera månader i hundens omgivning. Rävar kan också smittas och får då hjärthinneinflammation. Alla hundar bör vaccineras mot HCC. Människor smittas ej.

Kennelhosta
En väsentlig orsak till kennelhosta är infektion i hundens luftvägar med parainfluensavirus. Den kompliceras ofta av sekundära bakterie. och mycoplasmainfektioner.

Virus smittar via infekterade, luftburna vätskedroppar från hostande hundar. Smittrisken är större vid tillfällen när många hundar från olika håll samlas. Virus angriper luftrör och bronker som blir röda och irriterade samt belagda med segt slem.

Symptom på smittsam kennelhosta karaktäriseras av plötsliga anfall med hård hosta, ofta följd av kräkningsförsök. Feber och dålig aptit kan förekomma.

Själva virusinfektionen kan inte behandlas. I regel försvinner symptomen efter 1-2 veckor. Angripna hundar är vanligen övrigt friska och på gott humör med undantag av hostattackerna som ofta utlöses av ryck i koppel, upphetsning eller inandning av kylig luft.

Smittorisk
Kennelkosta är inte i sig en livshotande sjukdom. Hos små valpar, äldre nedsatta eller nyopererade hundar bör man ta sjukdomen på stort allvar.

Parainfluensavirus är mycket smittsamt. Överföring av smitta via människor eller andra djur är mindre sannolik, eftersom virus överlever mycket kort tid utanför värddjuret. I princip kan alla hundar smittas. Risken för smitta är dock alltid störst för hundar med stor kontaktyta till andra hundar. Parainfluensavirus är ett bekymmer för kennlar, pensionat och djursjukhus. Äldre och svaga individer är mer mottagliga för virusinfektioner i allmänhet. Alla hundar kan vaccineras för att reducera smittrycket och minska symptomen. I särskilt utsatta kennelar kan vaccinet ges vid 6-8 veckors ålder.

Parainfluensavirus är i cirka 80 % av fallen den faktor som framkallar sjukdomen. Resterande fall av kennelhosta orsakas av andra virus, bakterier eller mycoplasma. Man kan därför inte få ett fullständigt skydd genom vaccination.